På Resa
Att resa - är att resa långt - och aldrig återvända

Annapurna Base Camp hike dag 2 - Hille - Ghorepani

Datum: 22 november 2014
Distans: 7 km fågelvägen (egentligen ca 14 km)
Höjdstigning: 1500 meter
Mål: Gorepani

10

 

 

Man kan vandra med lite träningsvärk, det är ingen fara. Det är väckning klockan sex och vi hinner vakna till och få frukost serverad innan gryningen kommer.

Så fort solen har gått upp vandrar vi ut från Hille.

Debbi, en av våra guider pekade ut nästa dags vandring för oss.

Från Dipak Guesthouse kan man se en litet litet sår i naturen där på andra sidan dalgången, det är en stig och där kommer vi vandra.

 

 

 

 

Nu är bilvägarnas tid förbi, från Hille så transporteras människor och gods antingen på åsna eller människorygg. Dagen började med att vi snirklar oss fram bland risterrasserna en stund innan vi viker av ner i dalen, över en hängbro. vart ska vi nu då? Så fort det dyker upp åsnor eller något annat kul så sliter turisterna fram sina mobiler och kameror och fnissar lite förväntansfullt.


Senare under vandringen krävs det mycket mer för att få de luttrade vandrarna att reagera.

- Uppåt såklart!

säger guiden Laxmi med ett leende och pekar uppför berget. Efter en stunds vandring kollar jag igen med guiden hur lång tid vi kommer gå uppför och får till svar att det inte tar så lång tid...

- Bara 40 minuter till!


Vägen upp till Ulleri är stenklädda trappor! Det är helt fantastiskt att människohänder byggt alla dessa trappsteg. Hade det inte varit trappor hade den mycket branta sluttningen varit omöjlig att ta sig uppför, nu snirklar sig trappor som en ringlande orm hela vägen upp till Ulleri.

Jag vet redan på förhand att dagens vandring kommer bli lång, kanske den längsta under hela turen. Samtidigt så ska vi göra över tusen höjdmeter under dagen.


Vandringen går ändå ganska smärtfritt och alla knotar på bra, det är möjligtvis Cecilia som stundvis verkar tycka att det är lite jobbigare än hon tänkt sig. Det är kul hur gruppen formerar sig. Renske pratar en hel del med Trudy som inte rest så mycket. Det kommer frågor om hur man känner sig när man får symptom på höghöjdssjuka, de behandlar mig som värsta specialisten. Alix hostar ganska illa och höjd förvärrar ju hosta, hon rosslar ganska illa. Lizzy är den som drar upp tempot lite hon verkar vara både lite otålig och råstark på alla sätt och vis.

Efter några timmars vandring kommer vi fram till Ban Thanti och vi hör folk sjunga på avstånd. Efter en stund kommer vi fram till en liten byggnad som uppenbarligen är en kristen kyrka. Utanför sitter Jid vår ende manlige medhjälpare och sjunger, det visar sig att han är kristen!


Det är inte så många år sedan det var olagligt att bygga kyrkor i Nepal. Nu breder religionen ut sig snabbt, främst bland fattigt folk. Det är kanske inte så märkligt ändå, både inom Hinduismen och Buddismen lär man ut att människan har ett givet syfte under livet. Inom kristendomen kan alla, alla oavsett kast eller gudfruktighet försonas med gud och nå himmelriket utan en massa tjafs med återfödelse.

Vi i västerlandet söker upplysning i Nepal och Nepaleserna söker västerlandets mildhet, intressant!

När vi passerat kyrkan viker vi av från odlingarna och gå in i verklig skog, ekskog. Men skogen består inte bara av ek, vi kollar med guiderna vad det är för träd och de berättar att det är rhododendronträd. Buskarna hemma i Svedala blir skogar i Nepal! Skumt!

I Ghorepani är det gott om byggnader, här bor det folk permanent och gästhuset liknar nästan ett hotell i tre våningar...

Ja som ett hotell utan värme, utan lobby och som saknar ordentliga dörrar ser ut... Ja kanske mer som ett fångläger typ...

Trivselfaktorn är i alla fall som ett fångläger på Sunny Hotel, vilket namn!

Det är rått och kallt, kanske ett par minusgrader och man huttrar ordentligt i den gasolvärmda duschen. Har ni hör nått så knäppt?!? Gasol i duschen, det är en eldriven brännare som med en värmeväxlare värmer duschvattnet, missade jag att berätta att den har elektrisk termostat. 230V och eld i duschen... Mysigt?!?

Samtidigt är man väldigt glad över det lilla halvvarma vatten som kommer ur duschen. Här står man ju praktiskt taget ute och duschar, det är lika mycket inne som i en gammal telefonkiosk. Det drar omåttligt kallt om fötterna och jag får nästan kramp innan jag hjälpligt hunnit torka av mig och snabbt dragit på mig lite kläder.

15
Ute på gården spelar lokala förmågor basket, de verkar inte det minsta berörda av vaken höjden eller dimman som lägger sig som en iskall filt över Ghorepani. De spelar på som om det vore på blodigaste allvar. Det kanske det var... Vad vet jag? Åskådarna kanske slog vad med varandra och hade flera årslöner på spel, de hejade på friskt och stämningen var nästan lika bra som på Lumpini boxing stadium i Bangkok. Nej nu överdrev jag nog en aning...

16
Det finns en stor matsal och här är det lyxigt värre vi kan äta olika mat om vi vill! Det resulterar inte in några större förändringar än att jag äter friterat ris med grönsaker och ett stekt ägg uppe på toppen. Cecilia slår på stort och väljer en kötträtt som ser riktigt fin ut. En sak är säker, de serverar ordentliga portioner med mat i Nepal, men de serverar ändå större portioner till sig själva, de äter enorma mängder ris helt enkelt.

17
El är det lite sisådär med men de har trådlöst nätverk nästan överallt dit vi kommer! Jag som trodde vi skulle ha det riktigt spartanskt.

Här kan man ju uppdatera sin Facebook, det går att ladda mobiltelefoner, kameror och andra nödvändigheter. Det kostar en liten slant, men att ladda sina prylar, det kan man nästan överallt.

Någonstans här går det upp för mig att det var ett misstag att lämna mobiltelefonladdaren kvar i Pokhara och ta med mig solcellspanelen det hade varit smartare att göra precis tvärt om tvärt om.