På Resa
Att resa - är att resa långt - och aldrig återvända

Luftlandsatta i Nepal - Katmandu

packning

 

Som alltid när man ska resa så gäller det att ha med sig rätt saker jag packade om packningen minst femtio gånger innan avresan. Det värsta som skulle kunna hända är att jag står där på ett berg utan rätt utrustning.

Resan till Nepal gick förhållandevis smärtfritt, vi blev "bara" tre timmar försenade på Istanbuls flygplats. Flygplanen från Turkish Airlines var helt ok. Det är ju lätt att bli lite flygrädd på äldre dagar men piloterna hanterade flygplanet  storstilat.

På flygplatsen i Turkiets huvudstad fick jag bekanta mig med muslimernas för mig lite märkliga preferenser. Det finns mängder med butiker på flygplatsen, målgruppen är inte västerlänningar utan rika araber. Butikerna dignar av Turkish delight (gelégodis med nöter i), parfymer Nötter och godis blandas med klockor och juveler.

Det är inga småsummor som skiftar händer där inte. Alkohol är däremot ingenting som man skyltar med pirog(jag hittade alkoholen undangömd innanför sminket i en av butikerna på vägen hem).

Turkish Airlines bjöd oss alla storstilat på middag, en Coca Cola och en sunkig pirog...

I ett sådant ögonblick känner man sig inte direkt som någon VIP resenär utan snarare som ett problem som i rasande fart är på väg in under den stora feta orientaliska mattan.

Det fick bli en måltid hos Burger King istället, av någon anledning har de plockat bort all bacon ur hamburgarna och stoppat dit något som liknar rökt fårkött istället...

Smakade skumt! Det finns inga heliga kor på den här flygplatsen inte.

Grisar göre sig däremot ej besvär!

Vi både hade skaffat oss nya nackkuddar och sov som bebisar under den resterande flighten till Katmandu.

Väl framme så svepte vi förbi hela kön, vi var nämligen de enda som skaffat våra visum hemma! Köerna ringlade långa och för ett ögonblick så kändes det som om vi faktiskt gjort något riktigt smart!

Det gick över!


Vi tjänade inte en enda sekund på vårt förutseende, det var nämligen så att de som lossade bagaget tagit siesta i en timme, ja det kom i alla fall inget bagage förrän alla var klara med sina visum... Så där stod vi och väntade, och väntade. Helt oorganiserat ska man ändå inte tro att det är, man måste checka ut sin väska och visa upp att man har rätt bagagetag. Om man inte har det, då får man inte ta med sig sitt bagage ut från terminalen!

Väl utanför terminalen så möts vi upp av en Nepales som kastar två blomsterkransar om halsen på oss och hälsar oss välkomna till Nepal. Han mumlar något om att han är ledsen över att han inte kunde köra hela vägen fram till terminalen, det pågår en stor SARS konferens i stan så det är lite extra rörigt. Om jag fattat hur långt vi skull kånka packningen hade jag hyrt in några lokala förmågor men nu visste jag inte bättre så där konkade jag runt på 25 kilo packning i två stadiga dufflar.

Efter en stund kom tankarna krypande, skulle jag bära på allt det här upp till Annapurna Base Camp... Det skulle ju bli hur jobbigt som helst!

Väl framme vid bilen så skådade jag en bucklig, lite rostig vit Toyota Corola som sett sina bästa dagar för något decennium sedan. Vi hoppar in i bilen och drar iväg så att gruset yr. Säkerhetsbälten, det är något som i bästa fall fins i bilarnas framsäten visar det sig! Just under den här första turen så skulle jag varit lugnare i själen om det funnits säkerhetsbälten även i baksätet.


I Nepal är det vänstertrafik som gäller eller snarare "kör där det finns plats trafik" blandat med "störst går först" regeln! Trafiken i Katmandu är helt galen, luften är full av smog och alla tutar hela tiden. Inte argt utan den används snarast som ett slags morsespråk. Tututut - Nu kan du köra om mig, Tuuut - nu ser jag inte riktigt men jag kär ändå, tutut - nu kan ni gå över gatan. Trafiken i Katmandu låter sig inte beskrivas med några enkla meningar utan är något man måste uppleva. I trafiken ser man Rickshaws, Motorcyklar, Kor, Bönder som drar kärror, Åsnor, Bilar och människor som går bland den övriga trafiken. Allt bildar tillsammans ett helt obegripligt virrvarr som ändå tycks fungera på något märkligt vis. Lastbilarna verkar köra på tjockolja och det ryker omåttligt om alla tunga fordon som lämnar stora rökplymer efter sig när de kör förbi.

Ändå är det närmare till ett leende än en knuten näve, en kille vevar ner rutan och frågar mig om jag varit länge i Nepal när vi står still, han verkar genuint intresserad och önskar mig en trevlig vistelse när trafiken kommer igång. 

Vänliga möten är något som ständigt kommer upprepas under resan. Intressanta möten, många intressanta möten.

Vi installerar oss på hotellet i Thamel, distriktet där de flesta hotellen verkar finnas, det är även här som de flesta västerlänningarna verkar hänga under dagarna. Det påminner en hel del om Khao San Road i Bangkok.

Efter en god natts sömn blir vi upplockade för att tillsammans med vår dagen till ära inhyrda guide! Vi blir avsläppta vi Pashupatinath som är hinduistiskt tempel.

Pashupatinath

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men aktiviteten innanför grindarna är påtaglig. Det är häftiga heliga gubbar och tanter som är målade i ansiktena med orange färg, de har röda fläckar i pannan och verkar sitta och meditera. Röken ligger tung i luften och på vår högra sida står det Social Service på en ladugårdsliknande byggnad. Utan för sitter det mängder med människor, tysta på knä med risskålar i sina händer ber de efter mat för dagen. Lite längre fram går det säkert tjugo kor och tjurar, en tjur betäcker en ko och hundratals duvor lyfter oroligt från marken för att landa något tiotal meter bort.


Jag ser att de flesta går barfota och frågar guiden om även vi ska ta av oss skorna, men hon säger att vi inte behöver ta av oss skorna för vi får inte gå in i själva tempelbyggnaden, det får bara troende hinduer. Pashupatinath är en av de heligaste hinduiska platserna i hela världen, området är upptaget på Unescos världsarvslista och folk vallfärdar hit från när och fjärran. Templet är till Shivas ära och byggdes på 400 talet efter Kristi födelse.

Utanför ingången till templet är det några personer som resolut närmar sig. De presenterar sig som potentater från Bangladesh och frågar om det går för sig att de får fotograferas tillsammans med mig. Kameror smattrar, fler personer kommer, fler kameror smattrar och proceduren upprepas på ett sätt som till slut blir ganska märklig. Jag är ju här för att titta på et tempel och kanske se några exotiska gubbar inte för att själv bli betraktad som utställningsobjektet!

Det visar sig att de är i Katmandu på officiellt uppdrag och att de har ett entourage bestående av journalister. När de sedan får reda på att Peter jobbar med energifrågor blir de eld och lågor! Det kommer vara en stor energikonferens om några månader och de propsar på att de absolut måste få bjuda in oss att delta under den här världskonferensen...


Efter en stund så klingar tumulten av och jag kan smita undan, vi rundar sakta templet på dess högra sida som kommer fram till en liten bro. Några barn badar i vattnet och helt plötsligt går det upp för mig varför det är så mycket rök i luften.

På flodbanken på vår högra sida radar likbålen upp sig, jag blir helt tagen av situationen. På vår vänstersida håller en samling män på att doppa en död mans fötter i vattnet. De lägger varsamt ned honom på marken, sveper honom i några tygstycken och ligger blommor på hans bröst. En kvinna gråter förtvivlat medans männen bär bort hennes döde make till en trave med ved, några minuter senare brinner det kraftigt.


Flodbankens bortre sida täcks av små hus, efter en viss språklig förbistring får vi klart för oss att de är resta till minne av de kvinnor som kastat sig levande på elden för att följa med sina män till dödsriket.

Stämningen på Pashupatinath är så påtaglig att den inte går att värja sig mot, när vi lämnar området är det ytterligare en död man som lyfts ut ur en bil, han är enkelt svept i ett vitt lakan. Jag blir lite tagen av stunden, det är väldigt tydligt att vår tid här på jorden är utmätt och att vi gör bäst i att använda den på bästa vis!

På vägen från området undrar jag stilla om hela resan kommer bli en berg och dalbana på det här viset!

Boudhanath - Boudha

Färden bär av till Boudha, en av de heligaste buddhistiska platserna utanför Tibet, även den är med på Unescos världsarvlista. Det är en gigantisk stupa, ett vitt religiöst monument. Den ser lite ut som en sockertopp draperad med små flaggor av olika skarpa färger. Den är 40 meter hög och minst lika stor i omkrets. Högst uppe kröns den av Buddhas allseende ögon och en liten guldplätterad spets som sträcker sig mot himlen. Stupan omges av över 50 budhistiska tempel, anledningen till det är att det finns stora mängder Tibetanska buddhister som lever i exil!


När jag fantiserat om vad jag ska göra i Nepal så har just detta legat högst upp på min lista. Här är stämningen en helt annan än i det hinduistiska templet, frenesin är utbytt mot ett värdigt lugn.

Munkar i sina röda dräkter och rakade huvuden vandrar medurs runt monumentet och snurrar på små bönerullar som sitter fastmonterade på stupan. De ser verkligen respektingivande ut! Man får passa sig annars kommer de flygande, vilt sparkande! Man har ju sett vad de kan göra på Kung Fu filmer! Jag vandrar lugnt tre varv runt monumentet och vid ett par tillfällen visar folk uppskattning och pekar på den röda fläcken jag har i pannan (en helig gubbe satte dit snören runt min handled och kladdade röd färg i pannan på mig vid Paushupatinath).


Innan jag själv kom hit har jag alltid tänkt att Buddhas ögon är stränga, men under resan har jag kommit till insikt om att de är förtröstansfulla. Jag tänder några ljus och tänker på vänner som inte har det så lätt och lägger en liten slant som gåva så de kan fortsätta att renovera monumentet.

Khumari - Den levande gudinnan

Härifrån bär det av till bostaden för den levande gudinnan. Det är nämligen så att Nepal har en levande gudinna (faktiskt inte bara en utan flera...), en liten flicka - Khumari som är besatt av en gud. När man träffar Khumari är det viktigt att man inte tittar henne i ögonen för då kommer man dö, man får inte heller fotografera henne.


Jag leds in på en innergård med fantastiska sniderier och en liten fontän, någon gud såg jag inte. Det kanske var lika bra det, jag hade fått nog med gudomligheter för en dag.

Jag han även med marknaden, kejsarens palats och Buddhas träd (det är inte det träd som Sidharta satt under, det var i Indien) ett enormt träd som förstärkts med betong för att det inte trilla ikull. Kanske inte två tusen år gammalt men bra många hundra år i alla fall.

Jag hinner även med ett tempel som sägs ha byggts av ett enda träd! Där samsas hemlösa tiggare med duvor, kor, hundar och möss och som på de flesta platser i Nepal är alla lugna och sams med varandra.


Vad sägs om templet för farans gud, som tillbes av människor som vill ha mer spänning i sina liv (jag kan inte låta bli att tänka på Fantomenäventyret om Kalisekten!) Creepy! Guden lemlästar och käkar upp människor på alla bilder. Man kan ju fundera på vad de som ber här egentligen drömmer om... Eller kanske är det lika bra att jag inte begriper det...

Helt utpumpad landar jag på hotellet, i morgon bär det av till Pokhara!