På Resa
Att resa - är att resa långt - och aldrig återvända

Living by the sea Pokhara

Hotellet vi egentligen skulle bo på var tydligen fullbokat i Katmandu så vi hamnade på ett annat ställe som inte direkt var femstjärnigt, men man har ju bott på värre ställen. Det låg helt centralt i Tamel och det vardagliga livet pågår överallt runt en. Man blir helt snurrig i bollen av alla intryck, men det märks tydligt att det här är turiststråket nummer ett i Katmandu, butikerna med krimskrams radar upp sig längs gatorna.


Vi klev upp i tidigt efter en orolig första natt i landet med de höga bergen.  Vi var båda sugna på att komma iväg till Pokhara, trekkingens Mecka, bergsgetternas Xanadu eller vad ni nu vill kalla det.

Katmandu var otroligt stilla innan gryningen och t.o.m. trafiken var hyfsad, nu är det ju så att vi är närmre ekvatorn så solen går upp vid sjutiden på morgonen och ned igen vid sjutiden på kvällen så det är mörkt ute om man är morgonpigg.

Väl på flygplatsen var det läge att bli fundersam. Vi blir avsläppta på något som ser ut att vara en byggarbetsplats! Jag skojar inte, det är byggställningar stor högar med cementsäckar och någon ingång de finns inte att skåda. Som tur är har jag hjälp med bagaget och killen som släpar runt på duffeln verkar veta vart han ska. Väl framme vid en metalldetektor så släpper han prylarna på marken och pekar på en kö där det står ett helt gäng med lokala människor som ska ta med mat in på terminalen, det ser ut som varutransporter till restaurangen inne på terminalen... Hur löser man det i Sverige? Jag har aldrig samsats med nån kille från DHL som ska ta med sig dagens ranson av råvaror genom säkerhetskontrollen, har du?

Flyget är en liten tvåmotorig propellerkärra som tar ca 30 passagerare och det blir en åktur värt namnet. Såklart är vi försenade men det är bara ett par timmar så det är inget att bry sig om. Vi flyger med Yeti Airlines, de har världens coolaste logga med ett fotspår av snömannen (googla gärna) som märke!

Flygturen är en ganska kort sådan, typ en halvtimme men med Nepalesiska mått mätt så betyder det säkert tio timmar på buss. Så om du prioriterar att göra saker på plats är flyg en bra (men dyr) lösning. Har du gott om tid så är ju bussen att föredra alla gånger, det är ju där man träffar alla lokala förmågor.

Väl uppe i luften vrålar motorerna helt öronbedövande i den lilla kabinen. Flygvärdinnan går runt och delar ut som bomullstussar som vi kan stoppa i öronen för att dämpa oväsendet, Problem solved, Nepali style.

Men kolla! Bergen... man ser ju bergen! Där sticker berg upp fyra tusen meter över molntäcket som vi passerar ut ur! Det är helt galet så majestätiska Himalayas bergstoppar är. Det är inte konstigt att folk försökt bestiga de där bergen genom århundradena, har du svårt att hitta en utmaning värd namnet? Klättra upp på den där om du kan!


Framme i Phokrara är det en kort åktur till hotellet som ligger i lake distrikt lite i utkanten av staden. Det känns nästan lite by över det hela, tempot är klart lugnare än i Katmandu och butikerna påminner en om vart man är. Varannan butik säljer utrustning till turister som ska ut på trekk! Kända märken samsas med märken du troligtvis inte har hört talas om eller vad sägs om Black Yak (för mig så går tankarna till något helt annat...)? Det är ett koreanskt premiummärke för friluftsutrustning av det mer extrema slaget.

Lunch äter vi på ett ställe som heter Be Happy (ja ni hör ju själva...) som serverar kinesisk, Indisk och Italiensk mat. Jag har hört att man gör säkrast i att vara försiktig med vad man äter och handsprit är ett måste. Friterat ris med grönsaker får det bli och en Momo att dela på. Momo är dumplings, ångkokta små degknyten med diverse olika fyllningar, de serveras tillsammans med chilisås som är ordentligt spicy. In kommer ett ordentligt lass med mat och jag undrar roat om jag ska lära mig att äta så mycket eller om de serverar jätteportioner för att de tänker att alla västerlänningar frossar nått groteskt. Gott är det och ordentligt mätt blir jag.

När det handlar om friluftsutrustning kan man inte ha för mycket prylar, det finns alltid saker man behöver, handlar det inte om bättre kvalitet så kan prylarna bli lättare. Innan man vet ordet av har man handlat ett liggunderlag som kostar lika mycket som en billigare semesterresa. Diverse plåtflaskor att ha vatten i och extra vattenreningstabletter inhandlas hos Babas outdoor store. Vi kommer passera den här butiken några gånger innan vi åker hem, inte för att den är så enormt välsorterad utan för att ägaren är en trevlig prick som vi har många roliga diskussioner med. I Afrika hade jag med mig vatten i en Camelbak och det fungerade inget vidare. Dels så fryser systemet när det är minusgrader och sen så blir munstycket lätt smutsigt när man ställer ifrån sig ryggsäcken. En plåtflaska som man hänger i kabinhake framtill på säcken funkar bättre. Man ser flaskan och tänker på att dricka, dessutom är det inget motstånd när man häller i sig vattnet vilket det är om man ska suga i sig vattnet ur en Camelbak. I Afrika använde vi droppar för att rengöra vatten, den här gången är det tabletter som gäller.


På kvällen är det så dags att träffa de vi ska vandra med, både bärare och resesällskap från väst. Det visar sig vara fem personer till som ska med ut och vandra, två unga tjejer från USA (Liz och Alix), en ung Holländska (Renske), En ung Australienska (Trudy) och en Brittisk dam (Cecilia), totalt sju västerlänningar.

Det är verkligen ingen rusning här inte, det verkar vara lugnt både på hotellet och nere på Trekkingcentret. Det ska vara precis när högsäsongen tar slut men det är väldigt lugnt och jag gissar att katastrofen någon månad tidigare givit turistindustrin en ordentlig smäll.


Vi blir introducerade till våra guider och våra assistenter (som de kallar bärarna). Vi blir informerade om vad vi borde ha med i vår packning och vad vi kan strunta i. Av sexton personer så var alla utom två kvinnor, Peter och en manlig bärare som skulle bära all gemensam säkerhetsutrustning (Jidd). Intrycket var att bärarna verkade blyga, nästan lite handfallna, guiderna verkade däremot säkra på sin sak. Enda problemet var att guiderna kommit tillbaka från en femton dagar lång trekk samma dag...

Ingen vila här inte.

Damerna kring bordet verkar lugna och ganska säkra på sin sak, inte direkt några bergsgetter men de ger ändå intryck av att ha rest en hel del. Det kommer bli en trevlig resa det här för ärligt talat så vill man helst slippa helt oerfaret resesällskap, de ställer ofta till märkliga problem när man minst kan ana det.


Three Sisters har speciella regler, de har ju kvinnliga bärare och de bär endast tio kilo, ja tio kilo plus den egna packningen. I Afrika var det fjorton kilo som gällde och det var snålt även det. Svenske militärens stridspackningar väger alltid fjorton kilo (om det inte är jägarpackning för den väger säkert trettio kilo). När vi vandrar i Sverige har jag ofta fått släpa på mycket mer än så, mellan tjugofem och trettio kilo är inte ovanligt, men här är det tio kilo som gäller och inget annat!

Tio kilo packning... Minus två och ett halvt kilo ryggsäck, det blir inte mycket kvar! Vänligt nog ställde de fram en våg så vi kunde kontrollväga våra ryggsäckar. Det blev en enormt underhållande afton där vi alla vandrade fram och åter åtskilliga gånger innan vi till slut bestämde vad som skulle vara med i ryggsäcken. Och resten, som vi själva skulle bära... Om jag tar med tandkräm då kan du strunta i det. Deo? Är det ett måste? Jag kommer i alla fall inte lämna kvar spaden eller vinterutrustningen.

Resultatet var tio kilo packning till bäraren och nio kilo till som hamnade i min egen säck! Jämlikt värre det här!


På kvällen läste vi igenom alla papper och det verkade som om de rekommenderade att man skulle ha orimligt mycket kontanter med sig. Kunde det verkligen stämma? Har vi verkligen pengar så det räcker? Nix! Ut på byn sent som attan för att växla pengar.

-Men satan de sitter och eldar överallt på gatorna!

I Nepal tar man med sig sophinken när man lämnar jobbet, allt skräp eldar man upp ute på gatan framför butiken! Märkligt, men en stor del av förklaringen till att luften är så oerhört förorenad.

Stället vi bodde på var precis som allt annat, inte riktigt tipp topp utan slokade betänkligt. Eluttag som var trasiga och varmvatten som lyste med sin avsaknad, men vem bryr sig om det, här ska det vandras i Himalaya! Eluttagen i Nepal är förresten en historia för sig. Hotellen har en slags universaluttag som ska passa elkontakter av alla slag, följden är att inga uttag verkar passa och om de mot förmodan passar då finns det ändå ingen el. Det är ofta elavbrott i Nepal i vissa fall i timmar så man ska inte räkna med annat än att en ficklampa kan komma till användning. Detta även i huvudstaden Katmandu.

En obehaglig känsla av att något var fel dröjde kvar ändå, var det kanske så att middagarna inte ingick? Men alla måltider under vandringen skulle ju ingå!?! På morgonen diskuterades frågan igenom grundligt och jodå alla mat ingick, pengarna behövdes ifall man behövde transporteras ut från berget av någon anledning. På åsna eller med helikopter...