På Resa
Att resa - är att resa långt - och aldrig återvända

Annapurna Base Camp hike dag 5 - Ghandruk - Chhomrong

Datum: 25 november 2014
Distans: 9 km fågelvägen (ca 18 km)
Höjdstigning: 300 meter
Mål: Chomrong

DSC 0587
Det är molnigt på morgonen och lite kyligt, kanske fem plusgrader. Vid sjutiden serveras det frukost och den följer det vanliga mönstret, det är ju kul att precis samma mat faktiskt serveras i hemmamiljö som på "restaurang". Det är mysigare att bo på det här sättet.

 

Vandringen från Gandruk är annorlunda på det viset att det är väldigt kuperat och redan efter tjugo minuter är vi framme vid den första hängbron. Sen bär det av skarpt uppför de enorma risfälten som breder ut sig i sina magnifika terrasser. Vi kommer upp på en ås och ser en enorm flodbädd djup nere i dalen framför oss. Det är enkelt att räkna ut vart vi ska. Det är förvånansvärt lite vatten men hängbrons längd skvallrar om att floden här kan vara enormt kraftig.

DSC 0584
När vi kommer närmre så ser jag att den här bron skiljer sig från de vi passerat tidigare. Den är längre men den är även rangligare! Gångplåtarna är borta och det ligger bara skrangliga brädor att gå på! Bron har lövats, fast det är inte björkvidjor som använts utan något liknande. Löven rasslar oroväckande när vidjorna svänger fram och tillbaka till rytmen av mina fotsteg.  Den här bron är bara till för människor, åsnor göre sig ej besvär!

Väl på andra sidan så bär det av uppför igen, det är ju så det fungerar här i Nepal. Mitt öga har börjat vänja sig vid att leta efter stigar. Ofta kan man lista ut hur man kommer vandra i förväg, det blir som en rolig liten lek. Musklerna i ben och lår vet exakt vad som väntar nu varje vandringsdag upp upp upp och ner ner ner. Liz har börjat sjunga på en "down down" sång som kommer att följa oss under många dagars vandring och smitta av sig på resten av gänget under glada skratt och ibland något värkande muskler.

DSC 0591
Efter gårdagskvällen så är isen definitivt bruten både mellan oss vandrare men ändå tydligare mellan oss och våra assistenter som glammar och skojar hela tiden.

Jag frågar en av våra guider Laxmi hur kände det när hon var ute under stormen. Var hon inte rädd? Hon berättar att hon vandrade med en ensam kvinna som var väldigt envis pch påstridig. De fortsatte att vandra trots det kraftiga snöfallet och trots att Laxmi ville vänta ut ovädret. Kunden var väldigt säker på sin egen förmåga, hon visste att hon var stark eftersom hon var kampsportsinstruktör!?! Jag undrar om de hade ordentlig vinterutrustning och Laxmi skakar uppgivet på huvudet och berättar att de inte hade utrustning för ett sånt här oväder men så borde vädret inte heller vara möjligt den här årstiden. Efter mycket tjatande sa hon ändå till kunden att hon hade barn hemma och måste tänka på dem, antingen tog kunden henne i handen och följde med eller så blev Laxmi tvungen att lämna henne själv där. Jag frågar om hon inte var rädd igen? Laxmi säger att det är självklart hon var rädd hon har aldrig varit med om något liknande den här årstiden! Hon undrade om hon överhuvudtaget skulle överleva. Kunden tog till slut hennes hand och de pulsade i midjedjup snö i åtta timmar innan de kom i säkerhet! Laxmi berättar målande om hur näsa, kinder och tår hade köldskador.

Själv sitter jag och tänker att våra frågor om vinterutrustning inte var helt obefogade innan vi gav oss iväg på det här äventyret... 

DSC 0609
Efter en halvtimmes vandring stannar vi hemma hos Jid för att äta lunch! Den enda manliga bäraren har en liten restaurang, Kimrong View Guest house,  tillsammans med sin bror, problemet är att de inte kan livnära sig på den så Jid får jobba som bärare. Sånt är livet i Nepal.

Vi får möjlighet att träffa hans familj, hälsa på hans döttrar och äta en jättegod lunch som bestod av precis samma mat som vanligt. Kanske var det stekta nudlar med grönsaker som omväxling, jag kommer inte ihåg.

DSC 0628
Samtidigt som vi tar lunchrast stannar två bärare, det kånkar på korrigerad plåt. Jag och Cecilia diskuterar hur mycket de egentligen bär, jag gissar på trettio kilo. Cecilia kan inte motstå sin nyfikenhet utan frågar om hon får känna på lasten och hon kan knappt rubba plåten så mycket väger den! Hon tar i med hela sin tyngd och lyckas precis rubba lasset en aning. Killen som bär plåten flinar roat och vi nickar erkännande åt honom, vilka tuffingar de är! Det är faktiskt ganska så otroligt att människorna klarar av den här sortens påfrestningar! När han lite senare lyfter upp lasset och bär med huvud, nacke och rygg så kan man bara ödmjukt inse vilken råstyrka han besitter.

DSC 0605
På eftermiddagen följer vi risfältens utbredning och vandringen är ganska enkel, påfallande ofta så går hästar helt lösa och betar. De verkar helt lugna över att vi blekfisar kommer klampande. Den sista halvtimmen är utför, evighetstrappor som breder ut sig ner mot Chomrong. Man kan se byn som en liten liten samling hus på långt håll.

Utsikten i Chomrong är lika vacker som på Poon Hill! Utan någon uppförsbacke!

DSC 7289
Det är kallt och rått väder på kvällen, bara någon plusgrad. Fler av oss känner att det är dags för en dusch, det visar sig vara ett ganska korkat val. Vattnet är svinkallt och det slutar med att vi alla duschar i kallvatten vilket inte är något vidare. Hela gänget sitter fullt påbyltade och huttrar.

Det blir som vanligt en tidig afton.

På morgonen när jag kliver utanför dörren så står det en häst tjudrad där på någon meters avstånd!

Wow, det är ju precis som vilda västern!