På Resa
Att resa - är att resa långt - och aldrig återvända

Kilimanjaro expedition 2011-2012 dag sex:
Barafu Huts - Toppen - Barafu Huts - High Camp

Datum: 5 Januari 2012
Distans: långt, mycket långt
Höjdstigning: 1200 meter
Mål: Toppen, Uhuru Peak 5895 meter över havet

Vi väcks vid midnatt (som om vi sovit något), Jane mår inget vidare bra, hon hostar fortfarande ganska illa under tiden vi klär oss. Vi får lite varmt te innan det är dags att ge sig av ut i nattmörkret.

Vandrande DvärgarMen innan vi går kollar Fredrik Sträng Janes syresättningsförmåga, den är ca 50% vilket är riktigt kritiskt. Hon har HAPE och håller något förenklat på att drunkna på torra land.

Hon får helt enkelt ta det lugnt, något toppförsök blir det inte tal om för henne (Janes tillstånd försämras successivt och Fredrik beslutade att hon så fort det blivit ljust skall ta sig ner på lägre höjd vilket blir innan jag kommer tillbaka efter mitt toppförsök).

Vandringen går först stadigt uppför på tundran som vi vant oss vid att avverka i någon timme. Efter det kommer vi in i ett område med kala ganska branta klipphällar som vi forcerar.

Här börjar jag tycka att klättringen är riktigt, riktigt jobbig, jag får svårt att kontrollera andningen och börjar svettas kraftigt. Fredrik passerar och frågar hur jag mår och jag berättar att det är skit. Han klappar om mig och säger till mig att skärpa ihop mig.

Efter den här passagen så går jag i stort sett på autopilot ett bra tag. Vi kommer ut på slättland med mindre klättring och mer vanlig vandring i uppförsbacke. Jag passerar flera vandrare som tycker de fått nog och lagt sig med för att vila, några kryper runt och kräks andra gråter av utmattning.

Snow DesertNär jag tittar uppför berget kan jag se små bloss som hoppar och blinkar högt upp på bergssidan. De små ljusen svänger och vrider sig så märkligt, det är nästan så att de små eldflugorna kan vara en del av den oändliga afrikanska stjärnhimmeln ovanför mig.

Vi kommer fram till en passage med oändliga serpentiner, brant, brant uppför bergssidan zick-zackar sig en liten stig fram.

Jag går i stötvisa framryckningar med en puls på 170 och inser att jag nog aldrig kommer orka vandra hela vägen, det är helt enkelt för jobbigt.

Fredrik Sträng kommer förbiswishande och frågar hur det står till. Jag berättar att jag är skittrött, han garvar och säger att det inte är så farligt. Han påpekar att jag sa samma sak några timmar tidigare men att jag fortfarande är på benen, det är bara att köra på.

Han snor ett gummilina kring midjan på mig som han spänner upp mellan oss, på det här viset går vi i takt med varandra och han hjälper till att "bogsera" mig. Hur den killen är skapad kan jag inte riktigt begripa, han är verkligen stenhård i ordets rätta bemärkelse!

Stella PointSoluppgången har passerat när jag vandrar upp den sista ordentligt branta biten upp på kraterkanten till Stella Point (5739 m.ö.h.) ca hundra meter nedanför Uhuru Peak, jag kommer inte gå en meter högre på Kilmanjaro. Jag är helt slut, jag har aldrig gjort något som ens är i närheten av den här påfrestningen.

Jag sitter där en stund och funderar ett ögonblick på det här äventyret, tittar ned i den vilande vulkanen, det är vackert med all snö. Solen skiner men få människor stannar ens upp och ser sig omkring, bleka sammanbitna Zombies på väg till Uhuru Peak, Kibos högsta punkt som ligger en och en halv kilometer längre bort utmed kraterkanten. Det är som om alla dras mot Pandoras ask, toppen betyder allt.

Jag hoppar nog över det den här gången, jag har ju just nu nått halvvägs och har definitivt fått nog, nu vi ska ned igen.

SnowJag ömsom faller ömsom rasslar fram bland de lösa stenarna på vägen ned. Min balans är inte riktigt vad den borde vara men stavarna är guld värda i den branta sluttningen, de hjälper till att avlasta knäna och fungerar som extra stöd. I lugn takt så tar jag mig ned mot lägret, jag har ju inte bråttom någonstans.

Förvånansvärt många personer är i mycket dåligt skick (medvetslösa eller i alla fall inte i skick till att varken gå eller stå) fraktas de i ilfart nedför berget. Guider i par som lyfter/stöttar personer mellan sig och springer utför den mycket branta sluttningen för att snabbt få ned klättrare på lägre höjd. Det ser väldigt dramatiskt ut.

Vandringen ned mot lägret tar en hel evighet, mitt vatten tar slut och jag är ordentligt törstig. Jag möter Elias (han är chefsguide), jag får en liten klapp på axeln och ordentligt med dricka.

Sista Biten Stella PointJag berättar att jag inte fattat hur farligt det är och att jag verkligen fått mig en ordentlig utmaning i att klättra Kilimanjaro. Han garvar och säger att det är så det ska vara, Kilimanjaro är extremt, detta är inte en "walk in the park".

Efter ytterligare någon timme är jag nere i lägret, jag stupar med fötterna halvvägs utanför tältet och somnar på rot. Efter bara några minuter blir jag väckt av Fredrik Sträng som säger:

- Packa, vi drar vidare om en timme.

Jag kände bara för att gråta, vad då gå vidare? Jag pallar ju knappt att ställa mig upp!?!

Men upp på benen kom jag och några timmar senare så var vi nere vid High Camp (3800 m.ö.h.) och jag fick en chans att kolla hur det står till med Jane.

Hon ser faktiskt en aning kryare ut.

Rast, vila, sömn.