header fjällen 2019

Att det skulle bli en intressant tripp det visste vi redan innan vi steg på tåget, vädret var minst sagt tveksamt även i år. Skulle lite regn hindra familjen Silverhjärta från att ge sig ut och vandra? Knappast!

 

SMHI ett svart litet moln på vår himmel

SMHI skvallrade illavarslande om att Jämtlandsfjällen skulle få rikligt med regn de närmaste dagarna.
Mellan regnet verkade det som om det skulle komma… Mer regn.


Man känner sig lite som Nalle Puh, förvirrad över sakernas tillstånd:

 

Jag är ett litet svart regnmoln
Jag svävar opp mot ett håningsträd
Bara ett litet svart regnmoln
Som bina väl lämnar ifred

Det är väl klart att ett regnmoln
Äter inte håning, åh nej åh nej
Men jag svävar omkring, runt i en ring
Vad ska det nu bli av mig?

Att vandra i fjällen när det regnar lite är inte så märkvärdigt, i själva verket är det oftast så att vädret slår om snabbt i svenska fjällvärlden och att det då kommer lite regn hör till. Om man har tur sp kan det komma lite snö med, det känns ju exotiskt såhär mitt i sommaren.

Världens största Taxi

Vi tog nattåget till Enafors, där vi blev upphämtade av en taxi, världens största Taxi! Tre personer till väntade på att bli körda till Storulvån men de hade missat att beställa taxi i förväg. Detta resulterade i att det kom en turistbuss för att hämta åtta personer och två hundar.

Föraren var riktigt sällskaplig och pladdrade på om hur vänliga Norska turister är och att det var här Karolinerna gjorde sin fasansfulla återmarsch över Jämtlandsfjällen 1718 (för 300 år sedan). Utrustade i sommarmundering tvingades de vandra mitt i smällkalla vintern, vilket resulterade till att många frös ihjäl när de marscherade igenom Handöl. Av 6000 soldater så kom bara hälften fram till Duved i Sverige. Väl framme dog ytterligare sju hundra soldater…

Ja och så pratades och pratades det tills vi var framme vid fjällstationen.

En pomeranian är inte gjord för att leka med på det här viset!

I Storulvån pausade vi inte, vi visste att vädret skulle bli sämre senare på dagen så vi tog vår packning och började vandra. Vädret var sådär, det duggregnade sidledes i den skarpa blåsten. Successivt så var det omöjligt att hålla sig torr när man gick.


Efter sex kilometer så var Freja och Alex pomeranian Lillie både frusen och trött, hon tyckte det var läge att pausa helt enkelt. Men vi skulle ju gå lika långt till! Deras andra hund Tyra, (en cockerspaniel) var frusen men verkade klara vädret mycket bättre än Lillie som mest skakade. Lösningen var att Freja bar hunden under sin jacka så den fick lite andrum från det stränga vädret.


Strax innan halva vandringen är avklarad är det ett ordentligt vadställe. Vi gick omkring som virriga höns och tittade efter ett ställe där det var möjligt att korsa forsen utan att behöva ta sig skorna. Det var ganska struligt helt enkelt, allt bara för att Jane hade hört det ryktas om att av en främling hon mött. Freja och Stina började ivrigt bygga egna fördämningar, pappa Peter rusade på för att testa om det verkligen var så grunt men fick vända tillbaka igen… blöt såklart.


Det slutade med att vi vände tillbaka och vadade över precis där alla andra gjorde med iskallt vatten upp till knäna.

.

FB IMG 1561734649944

Blåhammaren

Väl framme vid Blåhammaren var det ordentligt dimmigt och vi såg knappt stationen även om vi visste att den fanns där. När vi kommit över den sista backen kunde man nämligen se stolpstationen som skvallrade om bebyggelse. Vi gick in och satte oss för att pusta ut på stationen och för att få en kopp kaffe innan vi slog upp tälten. Vi var nästan ensamma om att tälta vid stationen på grund av busvädret. Alla tälten ställdes med kortsidan vänd mot vinden för att tälten ska vara så små vindfång som möjligt.

Vi köpte frystorkad mat och tillagade den på självhushållningen på Blåhammaren. Det är en mysig station som där självhushållet är mycket enkelt men ändå trivsamt och väl fungerande.

Blåhammaren kallas även för Blåsaren då fjällstationen ligger högst av alla stationer dessutom väldigt öppet och utsatt. Under natten blåste det riktiga stormbyar och Jane var väldigt orolig för att tältet skulle blåsa bort. Jane höll krampaktigt tag i duken inifrån och ropade till mig att även jag skulle hålla i så tältet inte blåste bort. Yrvaken som hon var tänkte hon inte på att vi ligger i en påse och om tältet flyger så gör vi det med.
Nåja, våra tält klarade av natten utmärkt men en av våra grannar hade inte samma tur, deras tält blåste sönder. Men de hade ett tunneltält som var betydligt högre och blev då ett större vindfång.

På morgonen var det bara att mosa ner de blöta tälten i sina påsar för vi skulle snart vandra vidare.

FB IMG 1561734645306

Lyxfrukost ska man ju ha

På morgonen tog vi god tid på oss att äta frukost inne på fjällstationen istället för att pyssla med stormkök och pulverkaffe.

Matsalen på Blåhammaren är riktigt trevlig och även om middagspriset på 500 per kuvert är lite väl saftigt så kostar frukosten överkomliga 105 kronor. För övrigt så är Blåhammaren känd för sin fina middagsmat och vi vill inte på något vis skrämma bort middagsgäster, det är säkrast att ni bokar middag i god tid för det är för det mesta fullbokat.

Storulvån

Prognosen visar fortsatt starka byar och mycket regn. Eftersom Jane och Peter legat i lunginflammation bara för en vecka sedan så togs beslutet att vandra tillbaka till Storulvån och inte vidare Sylarna.

Vandringen dag två, samma sträcka som dag ett men, kändes lättare då vind och regn låg mot ryggen och vandringen praktiskt taget hela vägen var utför. Ett par timmar under dagen slapp vi regnet och humöret var på topp. Lillie gick glatt för egen maskin och visade sig vara en tuff liten äventyrshund ändå.

Lunch vid vadstället

Tyra stormtrivdes i fjällen och övriga äventyrare på två ben hade en skön vandring till vi kom till raststugan vid vadstället. Vi pausade och stärkte oss med lite gott innan det var dags att ta av sig strumpor, skor och hasa upp vandringsbyxorna.

Det var kul att titta på alla förvirrade personer som var på väg upp till Blåhammaren. Alla blev påhejade med samma glada kommentar att det bara var en liten bit kvar till fjällstationen.

Ett par som vi mött hade med sig både killens mamma och hennes hund. Mamman vägrade absolut att ta av vandringskängorna och steg beslutsamt ut i älven och fyllde både kängor och byxor med det iskalla vattnet. På andra sidan frågade hon om det var mer än ett par kilometer att vandra. Hon såg inte så munter ut när vi berättade att det var drygt sex kilometer till att vandra. Det är bara att bita ihop och vandra vidare meddelade hon bestämt.

Camping vid fjällstationen

Ett basecamp där kändes som ett bra beslut och sedan dags- och halvdagsvandringar i den vackra fjällmiljö som omringar fjällstationen.
Vi slog upp tältet nere vid den fors som passerar fjällstationen. Även om det fortfarande regnade så strilade det snarare än regnade nu, nästan så att luftfuktigheten är så hög att luften fäller ut vatten av sig själv.

Under dagen tog vi det lugnt och gick en liten dagstur i närområdet och slöade en hel del. Självhushållningsdelen på stationen är mycket rymlig och välutrustad.

Alex var inte på humör att slöa som oss andra utan han toppade Getryggen under dagen tillsammans med Cockerspanieln Tyra.

Rena rama lyxen

Sista natten valde vi att övernatta inne på stationen, rena rama lyxen! Standarden på stationen är lika bra som vilket hotell som helst och vi blev helt överrumplade då standarden på fjällstationerna kan vara enkel/mycket enkel.

Av det rikliga regnet som SMHI lovat blev det inte mycket, några skurar och ett ordentligt med åska, men några riktiga skyfall kom det verkligen inte. På det hela taget kan man konstatera att SMHI är helt värdelösa på att prognostisera fjällvädret.

Men man kan säga vad man vill om hotellövernattningen, det var skönt och vi fick möjlighet att torka tälten och all utrustning, något som vi annars skulle tvingats göra hemma i Stockholm.

- Kan jag få fem pizzor till stationen i Åre?

På lokaltåget bestämde vi oss för att beställa pizza i Åre. Men vi hade inte tillräckligt med tid för att äta i där så vi bad pizzerian att köra ner pizzorna till tågstationen, något som de tyckte var helt okej. Det blev en kul manöver i Åre när vi kliver av ett tåg, plockar upp några pizzor, går på nästa tåg för att direkt sätta oss och äta i tågkupén.

 

SJ SJ gamle vän

Nattåget dunsade oss i en stadig sövande lunk tillbaka till Stockholm under natten. Det är ändå något speciellt med att åka tåg, det finns en skönhet i att resa utan att ha bråttom. På morgon kvisten åkte Peter och Jane hem, dumpade ryggsäckarna, duschade, bytte kläder och åkte direkt till jobbet.

Vi var inte direkt pigga på kvällen kan man lugnt säga och nästa gång så kommer vi garanterat välja en vilodag hemma innan vi ger oss iväg till jobbet.

Sommaren har ju bara börjat och campingsäsongen är lång.

 

 

%MCEPASTEBIN%

Cookies GDPR