Det blev en märklig upptakt till Sweden Rock Festival 2019. Planen var som vanligt att familjen skulle åka ner och bo hos Janes familj i Blekinge.

 

Planer är till för att ändra

Syrran, Karin Silverhjärta hade fattat tycke för festivalen sedan hon hängt med oss ett år tidigare. Ytterligare ett skäl var att hon träffat Fredrik Fredlund i Karlshamn under Baltic sea Festivalen och även Fredrik brukade åka ner till Sweden Rock Festival, syrran var positiv till tusen. Wooo Hooo, festivalen kan man inte missa! Bästa festen på hela året! Det är klart att våra vänner är hennes vänner och hänsyn det måste man ju alltid räkna med att visa. Nåja syrran är ombytlig och plötsligt så då var SRF inget vidare längre och hon sålde sin festivalbiljett.

Jane, Freja och Stina

Jane, Freja och Stina Silverhjärta åkte ner så de fick en hel vecka i Blekinge, gott om tid att träffa alla vänner och bekanta utan jäkt och stress. En vecka med oändligt många koppar kaffe och småkakor vid olika köksbord och syrenbersåer.

Grabbarna reser senare

Peter Silverhjärta och Alex Luzano Lilja åkte ner efter jobbet på onsdagen, man kan inte alltid ta ledigt som man skulle vilja och då får man kompromissa lite. Vi laddade för att få några riktigt trevliga dagar nere i den där beteshagen i Norje Boke under vår trevliga biltur till Blekinge. Alex är ett bra sällskap och vi snackade verkligen om allt mellan himmel och jord.

Nere på plats så blev vi som vanligt välkomnade med öppna armar av världens mysigaste familj. Andreas och Ida Karlsson är våra världar nere i Asarum. Med sina två små urgulliga busungar Alice och Vera. De ropar glatt -Ska vi bada?, eller nej ej vi ska rita! Nu!. Vattenkrig! Woo Hooo! Kom hit så ska jag åka på din rygg! Nu ska vi busa med moster Jane!

Generellt intryck av Sweden Rock Festival 2019

Festivalbesökarna är lika trevliga som vanligt och det är ingen tvekan om att hårdrockare helt enkelt är trevligare folk i allmänhet. Det är de trevliga festivalbesökarna som gör Sweden Rock Festival, inte tvärt om, och det är något som festivalledningen borde ta sig en funderare över.

Festivalledningen uttrycker det själva såhär

Glädje och gemenskap är grunden för det vi kallar "Sweden Rock-andan"; en unik stämning som har utvecklats naturligt bland våra besökare genom åren. Numera är den lugna och vänliga atmosfären verkligen ett signum för Sweden Rock Festival.

Vi tror att den sköna atmosfären till stor del beror på att ni som besöker festivalen har en gemensam nämnare - kärleken till hårdrocken. Men förmodligen är det också så att ni som återvänder till oss från år till år visar var skåpet ska stå, och sätter standarden för nya besökare.

Det är nämligen så att Sweden Rock Festival nu på senare år börjat balansera på slak lina. Biljettpriserna skjuter i höjden, 2700 för en tredagarsbiljett är ordentligt saftigt. och ölpriset är inte beskedligt när en öl kostar 70 kronor. Hårdrockare lever nämligen på öl så ölpriset är allt annat än oväsentligt i det här sammanhanget.

När det gäller styrkan hos Sweden Rock Festival är det inte banden som är headliner på festivalen utan att Sweden Rock Festival bokat bra udda akter som inte fått tillfälle att visa upp sig i Sverige tidigare. Festivalen uppstod ju genom att boka just udda föredettingar som inte var uträknade.

Nu när festivalerna i Finland, Tyskland och Norge har samma band som Sweden Rock Festival är SRF inte lika kul. Alla, precis alla jämför den presenterade banden mellan SRF och festivaler i våra grannländer. Om det som 2019 dessutom är så att de skippar ett stort band som många vill se som lirar i grannländerna blir det dessutom extra märkligt. Slipknot är inte ett struntband och många väntade sig säkert att slipsknuten skulle spela på SRF 2019.

Det blir alltmer lockande för en gammal räv som mig att välja någon av de mindre festivalerna med förhållandevis bra lineup till en måttlig peng. Skogsröjet i Rejmyre 1200 bagis eller Sabaton open air 1300 för en tredagarsbiljett.! Det låter ju som ett kap för den som vill lägga pengarna på ÖL!

Festivalmaten

Som vanligt finns det gott om mat ätt välja på Sweden Rock Festival. En del mat är bra, annan mindre bra. Det är ganska enkelt att sortera, det är bara att titta på köerna till matstället så vet man. Lång kö betyder faktiskt bra mat. Nåja, bra mat kanske inte är rätt ord, flottig, god snabbmat kanske är en bättre beskrivning.

En ska som blir allt tydligare är att de som serverar en torr bit pizza inte riktigt står sig i konkurrensen med de som gör betydligt mer sofistikerad mat.

Festivalens bästa mat är ändå utan tvekan Mother Fucking Burgers som serveras i småportioner men även en stadig 400-gramsvariant som varmt kan rekommenderas. Till denna fina anrättning kan man lämpligtvis äta deras chilikryddade kycklingvingar.

Mums!

De lirade på Sweden Rock Festival 2019

Under onsdagen lirade några band som jag gärna hade sett, Skid Row och det äkta NWOBHM bandet Demon. Men det var inget att gråta över, Demon har lirat ett par gånger tidigare och de kommer säkert tillbaka till Sverige igen.

Torsdag

Torsdagen var både Stina och Jane Silverhjärta igång över de band som spelade. Stina är ju av den generationen som är förtjusta i de moderna superkomprimerade djentande banden med snällarga sångare. Det är väl en naturlig utveckling av Metalcore kan jag tänka, Three Days Grace är ett sådant Radio Banditvänligt band som hon verkligen ville se. Kanadendensarna var på sitt första besök i Sverige och det lär knappast klaga på mottagandet som var riktigt varmt. Stina ja hon stod upp och klappade i händerna och det får räknas som storstilat för oftast så sitter hon ner och är hyfsat ointresserad av att se de som står på scenen. Björnbärsrök som Andreas finurligt kallar Jane Silverhjärtas nyfunna favoriter lirar riktigt bluesig sydstatshårdrock om det nu finns en sådan musikstil. Blackberry Smoke bär med sig tydliga influenser från Allman Brothers och, Black Oak Arkansas blandat med outlaw country och en modern produktion. Blackberry Smoke är faktiskt ett riktigt skapligt band trotts att de har ett märkligt namn. Torsdagen avslutades av Def Leppard, vi såg/hörde deras första låtar när vi lämnade festivalen. Då upptäckte vi att mängder med folk parkerat sig utanför festivalområdet med campingstolar och tilltugg för att titta på Def Leppard. Det går utmärkt att se Festivalscenen från vägen även om man sitter! Tur för oss som sakta strosade fram till toner av Sheffieldbandet som bildades redan 1977.

Fredag

Fredagens självklara höjdpunkt var KISS även om andra storheter som Disturbed, Magnum och Dream Theater kliver upp på scenen denna dag.

Magnum, det klassiska Birminghambandet som sjungit om troll och drakar sedan tiderna begynnelse kliver på först på dagen. Tony Clarkin som handfast styrt skutan med sina enastående kompositioner och Tony Clarkin med den legendariska rösten och Det är bara att säga som det är… Vi var inte där...

Det Svenska Vikingmetalbandet Amon Amarth har ju varit på festivalen tidigare då med en scen som ett vikingaskepp. Det är en stabil uppvisning av ett band som redan hunnit bli veteraner utan att jag tyckt att de gjort något större musikaliskt avtryck i den tunga metallens historia. De gör ett stabilt gig och själv gillar jag musiken bättre än den kraxiga sången.

Disturbed, ja vad ska man säga? Det här gänget är så begåvade att man bara baxnar. Det har en diger samling med hits som de enkelt kan välja bland, inga krusiduller, bara draaaag, låtar som Ten Thousand Fists, Down With the Sickness, Inside The Fire, Stupify, Land of Confusion och Indestructible. De har en sångare med en röst som alla känner igen, alla, oavsett om det är ungar på dagis eller övervintrade Sabbathfans känner igen David Draiman när han går loss. Men Disturbed måste knorra till det på sitt egna vis och resultatet blir en märklig kampanj för att skapa förståelse för bipolära, och deprimerade personer snarare än röjarrock. Hedervärt, men knappast ett lämpligt tema för en festivalspelning inför en halvpackad publik i Blekinge. Bilder på Chester Benington, Chris Cornell och brorsorna Darell far förbi ackompanjerat av den ena balladen efter den andra. Det verkar som om Disturbed inte nöjer sig med att vara ett av de största Numetalbanden, nu ska de bräda Scorpions i sin smörighet.

Till skillnad från förra gången när KISS lirade här på SRF har Paul Stanley numera förinspelad sång vilket hjälper upp helhetsintrycket enormt. Det minskar möjligheten att vara spontan till ett absolut minimum men variationerna är minimala i en gigantisk produktion av den här typen. Det är mer av precis allt, det ryker och brinner mest överallt och gubbarna flyger hit och dit när de inte blir upphissade på olika plattformar. Det är bara att konstatera, snyggt och det låter bra, mycket bra. Även om det är lökigt att originalmedlemmarna Ace Frehley eller Peter Criss lyser med sin frånvaro är det bara att gilla läget. Kan man inte få den riktiga originaluppsättningen så får man ta det man får och det är inget snack om att Tommy och Eric spelar sina roller mycket väl. Det är lite av en revansch för KISS på den här scenen och jag hoppas att de gav en bra rabatt, förra spelningen var lika usel som denna var fläckfri.

Dream Theater fick den tråkiga förutsättningen att de spelade efter KISS, det spelar ingen roll att de är backade av en ny skiva, Distance over time som är riktigt bra, det är en otacksam situation helt enkelt. Man kan ju lätt säga att de verkade halvtaggade och de gick av scenen en halvtimme innan annonserad sluttid.

Året spelschema blev lite märkligt då KISS spelade redan på fredagen och Rainbow fick äran att avsluta på lördagen. För mig blev intrycket att festivalen tog slut redan på fredagen, märkligt.

Lördag

Lördagen var vi knappt och lyssnade på några and alls. Saxon gjorde en riktigt bra spelning, Biff Byford är en frontfigur att räkna med, helt i samma liga som Lemmy Killmister och Rob Hallford. Saxon är ett grymt underskattat band men här i Blekinge får de publikens hyllningar på Festivalscenen även om de kliver på tidigt, alltför tidigt. De har varit med i över 40 år och jag blir lite extra glad när de litar Broken Heroes som är en personlig favorit tillsammans med alla andra gamla örhängen som 747 Strangers in the night, Wheels of Steel, Crusader och Princess of the night.

Uppställningen var riktigt stark även i år, och det var många band vi inte såg som jag gärna sett. Arch Enemy, Styx, At the Gates, Lok, Hank Von Helvete, The Night Fliight Orchestra, Dynazty, Seventh Wonder, Thundermother, ACT, Corbra Cult och Brithers of Metal ja det var många kul band som vi inte såg. 

Det är fult möjligt att detta är sista året vi väljer Sweden Rock Festival. Det hänger enbart ihop med kostnaden, de fantastiska hårdrockarna kommer vi träffa på en eller annan festival även kommande år.

Mettttaaaaaallllll!

Cookies GDPR